©2017

Start

Skulptur


Aktuellt


Blogg


Cv/Bio


English

Intervju: Konstnär Johan P. Jonsson i samtal med Therese Engström

En figur som är ett uttryck - så träder Johan P. Jonssons skulpturer fram. Hans gestalter är helt och hållet känsla; människan fångad i ett ögonblick då hon är avklädd polityr, salongsfähighet, förställning. Smidd och sammanfogad av alla möjliga material och föremål står där en mänskligt skröplig skepnad, ofta ynklig, utsatt för livets smärta. Ibland består skulpturen av två eller fler figurer, inskrivna i någon form av relation till varandra, ändå finns här sällan något uttryck av gemenskap; varje gestalt bär sin egen existens' ensamhet.

När vi betraktar figuren får vi en glimt av en historia, vi kan ana ett drama eller trauma; där finns ett skeende som vi inte ser, något pågår eller har skett utanför skulpturens gränser och vi ser bara dess verkningar.

När jag säger till Johan att jag ofta ser ensamhet, sorgsenhet och ödslighet i hans skulpturer svarar han att han också ser det, och fortsätter: "Det tycker jag ju också är mycket intressantare, och det gäller för den delen även i konst, musik, litteratur; de människor som intresserar mig är nästan uteslutande människor som inte hänger ihop riktigt - oavsett vad det då beror på. Motsättningar skapar ett spänningsfält och därför är en människa som inte är homogen betydligt intressantare." Han tillägger: "Men det behöver ju inte vara en sådan människa helt och hållet" och förklarar vad han menar genom att berätta om hur han en gång såg ett av sina gudbarn på nioåringars vis galoppera omkring. Plötsligt, slagen av någon tanke, hedjade hon sina språng och började i stället röra sig hopsjunket, till synes helt innesluten i sig själv. Den där hållningen hos barnet blev kvar i Johans huvud och han tycker sig nu se precis den i en av sina skulpturer. "Så, det är inte så att skulpturen är en avbildning av en viss person, eller en avspegling av hur en person är hela tiden, eller visar en viss typ av människor som alltid är deprimerade eller utstötta - jag kan ha lånat bara ett visst känsloläge."

Jag vet att Johan arbetar hårt och disciplinerat och att han är en sträng domare av sin egen konst; med de flesta skulpturer han gör ökar missnöjet efter en tid och de tas isär så att materialet kan återanvändas och bli till nya skulpturer. Han gör det inte på något vis lätt för sig och när jag frågar honom om vad det är som driver honom i hans arbete och vad som får honom att trots all möda fortsätta svarar han: "Jag har alltid känt att jag har någon slags tvångsmässig nyfikenhet som driver mig och som hela tiden tvingar mig vidare, så det är ett slags utforskande, ett slags sökande jag håller på med. Den här framtvingade rörelsen är på gott och ont: den gör ju också att jag aldrig blir riktigt nöjd. I stället drivs jag vidare, lite mot min egen vilja - för det skulle ju vara jäkligt skönt att slippa drivas vidare, slippa fortsätta på den här linjen." "Du är lite prisgiven åt den här nyfikenheten?" frågar jag och Johan svarar: "Ja, det är egentligen ett bra ord på det."

Den här tvingande rörelsen vidare, ett rastlöst vandrande där inget är bestående utom rörelsen, präglar också Johans skulpturer. Johan berättar att Ahasverus, "den vandrande juden", mannen som enligt legenden nekade Jesus en vilopaus utanför sitt hus på hans vandring mot Golgata och som därför av Jesus förbannades till att evigt vandra, finns som vad han kallar "en grundton" i hans arbete. Johan fortsätter: "Tonus är också ett sådant nyckelord, som alltid har funnits i bakgrunden. Det är inte så att jag medvetet jobbar med de här två begreppen och tänker att jag ska gestalta dem på något sätt, men de dyker upp hela tiden. Jag ser tonus som en slags muskelanspänning även i vila, som den anspänning och försvarsberedskap som finns i musklerna för att de ska kunna starta snabbare från ett vilande tillstånd. Det är som ett slags rörelse, fast i ett stillastående. Så även om mina figurer för ögonblicket står stilla, finns där en försvarsberedskap och en rörelse; de är på väg."

Vi tittar på skulpturen The Que och samtalar om den och om hur Johan arbetar. När han började med skulpturen hade han inte någon bild i huvudet av hur den skulle se ut, med dess två väntande gestalter; hans arbetsprocess handlar i stället om ett sökande, ett prövande efter vad som fungerar. "Ibland brukar jag förlita mig på slumpen också", säger Johan, "det är någonting som jag använt till och från, under ganska många år nu, för att lösa upp knutar och tvinga mig själv att tänka i nya banor. Då brukar jag till exempel slå med en tärning och se att 'nu ska jag ha fem figurer, och så måste jag lösa det problemet på något sätt. Jag kan också använda mig av andra former av slumpmässighet. På mitt arbetsbord har jag allt möjligt skrot som bara ligger utlagt hur som helst och ibland kan jag blunda och plocka en grej som sedan måste utgöra en del av skulpturen, för att tvinga en figur att ta en ny riktning." "Så det kan till exempel vara en bit tumstock eller en mutter?" frågar jag. "Ja, vad som helst... en baklykta till en bil... Det är inte alltid det fungerar, men någon gång, då och då, så blir det rätt. Och andra gånger har det fött en tanke som leder till att jag kan pröva vidare tills jag plötsligt ser att: men den där! Det var ju egentligen det jag var ute efter på något sätt."

Jag återvänder till att använda The Que som exempel och frågar: "Så den här ensamheten och ödsligheten som jag tycker präglar dessa två figurer, även om de står tillsammans, var inget du specifikt kämpade för att gestalta?" Johan svarar: "Jag kämpar egentligen aldrig för att gestalta någonting. Det är inte på det sättet jag arbetar, helt enkelt."

Ett av skälen till att vi samtalar om just The Que är att det är ett av de få verk som Johan är nöjd med även nu sedan en tid gått. Han pratar om att han, när han ser bakåt, kan se en riktning i det han gör och han säger om The Que:

"På nåt sätt... det här verket summerar det jag länge har försökt åstadkomma. Det är här jag har nått fram till det jag sökt efter i flera år, och det gäller i uttryck, i tematik, i materialval och i blandningen av material." Johan nämner också en äldre skulpur, The Game, som för några år sedan såldes på det galleri i Oslo som han samarbetar med, som ett verk han faktiskt fortfarande kan känna sig nöjd med: "Det har den där råa, primitiva kvaliteten som jag är ute efter. Den är den minst bearbetade av de skulpurer jag har gjort och som jag ändå har behållit. Materialen är väldigt råa och figurerna, uttrycken, ansiktena är väldigt ofullständiga, icke-människoliknande. Det är nästan något mellanting mellan människa och djur i ansiktena och kropparna. Så både The Que och The Game är något av nyckelverk. De är viktiga avstämningsverk på vägen."

Johan fortsätter att berätta om sin utveckling och sitt konstnärliga sökande, att hans arbete syftar till att nå fram till vad han kallar för "ur-figurerna" han alltid känt att han har inom sig, hur han hela tiden kämpar för att få fram dem ur materialet och hur mycket närmare han har kommit. "Det är lite märkligt, för redan när jag gjorde mina första skulpturer såg jag egentligen de figurer jag gör nu i de där klumpiga, nästan halvabstrakta figurerna, fast jag kunde inte få ut dem. Men det är hitåt jag har varit på väg hela tiden." Jag säger att jag tycker att hans uttryck är mer avskalat nu för tiden, jag har uppfattningen att det för några år sedan fanns fler olika hela föremål inblandade i hans skulpturer. Johan håller med och säger att han nu använder mindre av hela föremål i skulpturerna därför att han inte kan få det att fungera, uttrycket blir inte som han vill ha det. Jag frågar om föremålen i sig då stjäl för mycket av uttrycket och Johan svarar: "Ja, det blir deras historia som spökar i mina skulpturer; det blir lätt så att människor ser det som någon sorts finurlig återanvändning av just de där föremålen, och det är inte det uttrycket jag strävar efter." Han är dock noga med att poängtera: "men mitt intresse är alltid den här blandningen av material och föremål, att använda flera olika sådana och få det att fungera."

Flera gånger under vårt samtal säger Johan att han vill ha fram "den där råa kvaliteten eller energin". Han visar en skulptur som han har börjat se en massa brister i, "framför allt i hantverksmässigheten", och pekar bland annat på en fot som han anser borde göras om. Men han tvekar, det uttryck han strävar efter går förlorat om han överarbetar ett verk, det är bristfälligheterna som ger energin han är ute efter och han säger: "Det finns alltid en rädsla att det ska bli för dekorativt, att det ska tappa det här råa, primitiva. Om det försvinner riskerar skulpturen att bli dekorativ, en inredningsdetalj, en trevlig färgklick som kan matcha soffan."

Johan vill att hans konst ska beröra. Han ser ett problem i samtidskonsten, framför allt den konceptuella, som han anser alltför ofta är skapad utifrån en önskan att åstadkomma en sensation hos betraktaren, man har skapat något som ger ett slående intryck och sedan har man tänkt ut en motivering till detta; gett det en intellektuell överbyggnad. Det blir en konst som inte lämnar några bestående avtryck i betraktaren: "det blir... underhållning egentligen, en sorts kick-skapare. Kontakten är i två sekunder och du tänker då, nästan som ett sakligt konstaterande, att det där var ju ganska häftigt. Och mer är det inte. Den är så intellektualiserad att det inte finns någon koppling till känslorna." Jag säger: "Du gör ju snarare tvärtom kan man väl säga, en sorts antiintellektuell konst." "Ja", svarar Johan,"den är baserad på känsla". Han fortsätter: "Jag ser det som att det enda jag kan göra, det är att kanalisera det jag gör genom mig själv: jag spolar jobbet, eller idéerna, eller den kretiva processen i så koncentrerad form som möjligt genom mig själv, och det som kommer ut blir en avbild av mig, på ett eller annat sätt. Det enda sättet att göra något på som kan beröra någon annan - det är att göra något som är jag."

Samtalet mellan Johan och mig har varat länge. Det är krävande att fånga in och i ord formulera inre processer och mot slutet har vi båda två blivit lite matta. Därför får en tämligen handfast utsaga av Johan utgöra slutordet för denna skildring av hans konstnärskap: "Egentligen är det ganska prosaiskt: det är ett hårt jävla arbete, under lång tid, där jag upplever att det är en linje som börjar på en punkt och som kommer att fortsätta så länge den fortsätter. Helt enkelt."


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 









 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


eXTReMe Tracker